Den hetaste frågan just nu är jämställdhet mellan könen. Dagligen diskuteras frågan i media och på arbetsplatser. Hur ser det då ut inom affärsjuridiken?
I en intervju i Dagens Industri förra året uttryckte Michaela Ahlberg, chefsjurist på Nobel Biocare, sin oro över att det är svårare för kvinnliga Publishjurister på affärsjuridiska byråer att nå seniora poster än för deras manliga kollegor. Det finns ingen anledning att betvivla vad Ahlberg säger, tvärtom stämmer det väl med våra egna iakttagelser. I en artikel i ”Advokaten” för ett par år sedan redogör även Ann Ramberg för kvinnliga advokaters situation. Hon efterlyser där också konkreta åtgärder för att förbättra situationen.
Så vad kan göras för att öka jämlikheten? Vi anser att det finns många bra förslag i debatten men att man undviker att diskutera ett reellt hinder för jämställdhet.
Ett av de viktigaste stegen på vägen till delägarskap är förmågan att locka nya klienter till firman. Inom advokatkåren finns tyvärr, sedan gammalt, en tro på att om man bara är en tillräckligt skicklig jurist så kommer klienterna av sig själva. Denna inställning är inte bara förlegad, det verkar dessutom som om den inte stämmer.
Klienter kommer till en byrå av många olika skäl med det vanligaste är att klienten har blivit rekommenderad av någon. Detta sker till övervägande del genom en enskild jurists nätverk (privat nätverk) och hänvisningar från andra rådgivare (professionellt nätverk).
Här är problemet: Män bygger nätverk med varandra och har så gjort i hundratals år. Se på Rotary, Round Table och Odd Fellow – nästan endast män. Och på mindre och medelstora företag är den vanligen manlige VD:n ansvarig för upphandling av juridiska tjänster. Likadant är fallet med referenser från andra rådgivare som revisorer, mäklare och andra jurister – ofta män, mera sällsynt kvinnor. Listan kan göras mycket längre – att vi lever i en mansvärld är svårt att förneka.
Redan från början är alltså de kvinnliga juristerna i ett svårt underläge när det gäller den viktigaste delen av klientackvisition, det vill säga nätverk. Därmed blir vägen till delägarskap längre och mer mödosam. Adderar vi sedan gamla fördomar om barnafödande som reellt hinder och konservativt tänkande på byråerna så börjar glastaket få mer färg.
Det verkar klart att kvinnor blir oproportionerligt förbisedda när det blir dags att utse delägare och detta kan inte vara till godo för verksamheten. Man undrar om advokatbyråerna funderar över frågor som övrigt svenskt näringsliv redan ställt sig de senaste decennierna:
- Vad kostar det t ex att kvinnliga jurister slutar i förtid och övergår till bolagsjuridik eller domarbana? Rekryteringar är dyrbara och tar inte minst tid för de delägare som annars kunnat utföra debiterbart arbete. Det kan i många fall dessutom ta flera år innan en nyanställd jurist är ”högpresterande”.
- Vilken framtoning har en advokatbyrå som inte kan förmå kvinnor att jobba hos den?
- Vilken kunskap och vilka uppdrag går man miste om när det saknas kvinnliga delägare?
Vi menar att ett sätt att konkret förbättra situationen är att byrån tar ansvar för att uppmuntra och utbilda sina yngre, framför allt kvinnliga, jurister i marknadsföring av byråns tjänster. Att få den kunskap och hjälp med att bygga det nätverk som krävs för att nya klienter skall komma till firman.
Sådan hjälp behöver inte vara speciellt komplicerad eller dyr. Ibland kanske det finns äldre delägare, intresserade av marknadsföring och klientrelationer, som kan bli mentorer. Det viktigaste är att byråerna själva får upp frågan på dagordningen och att kvinnliga medarbetare tidigt i karriären får reda på vad som krävs för delägarskap.
Att prioritera marknadsföring är för byrån en vinst på flera plan. Dels får man fler klienter, dels blir också en mer jämlik arbetsplats och kan därigenom lättare attrahera kvinnliga jurister. För den enkla sanningen är väl att en jurist som skaffar klienter till byrån har lättare att bli delägare än en som inte gör det? Oavsett kön – hoppas vi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar